I går hade jag ett sånt där ”moment” när det känns väldigt fint och fascinerande att vara gravid. De kommer inte ofta, men jag uppskattar dem. De lyser liksom upp tillvaron lite.
Ivan, min ena hund söker nämligen kontakt med bebisen.
Det är så jäkla häftigt.
Han har inte varit intresserad av att sova vid eller på min mage förut, men sedan jag blev gravid gör han det allt oftare. I går när jag gick och la mig följde han med och kröp in under täcket och rullade ihop sig så nära, nära magen han kunde. Efter en kort stund vaknade bebisen och började knö tillbaka. Ivan kände garanterat rörelserna inifrån magen och låg nöjt kvar långt efter att bebisen hade somnat om (och jag med för den delen). Det är så himla häftigt att de kan känna av varandra och liksom veta att det är någon på andra sidan.
Min mardröm och stora skräck är att barnet kommer ut och är superallergiskt mot hundarna. Jag vet ärligt inte talat vad jag skulle ta mig till om det hände.