Nästa vecka har jag först ett nytt samtal med barnmorskan på specialistmödravården. Dagen efter har jag samtal med läkaren på specialistmödravården, som (enligt vad jag har förstått) ska vara med och ta reda på om jag är graviditetsdeprimerad eller inte.
Jag har väldigt svårt att identifiera mig som en person som är deprimerad. Å andra sidan har jag svårt att identifiera mig som en person som ska föda barn också, så hur jag identifierar mig verkar inte riktigt vara någon faktor att lita på just nu.
Jag har i alla fall börjat med min läxa och samlat in empiri för att kunna bilda mig en uppfattning och skapa en egen vision av hur det kan gå till i själva förlossningsstarten, så att säga. Uppenbarligen har Hollywood ljugit även om det – tänka sig. Det är inte med vattenavgång och panik det startar, i alla fall inte vanligtvis. Det kan tydligen ta flera dagar. Vem hade kunnat ana det liksom?
Min reaktion när det gäller tankar på att jag ska vara med på förlossningen är just nu 1) Tårar av ångest, 2) Tårar av skräck och 3) Förnekelse. Jag jobbar på det, och det går nog åt rätt håll. Förut var det nämligen 1) Fullständig panik, 2) Förnekelse och 3) Förnekelse.
Nu är jag mitt i vecka 23 och magen har blivit så stor att jag har fått knäppa upp koftan i nederkant för att den ska få plats. Fick dock kommentaren att ”Du ser så snärtig ut!” av en kund förut som ordentlig kompensation. Kunde väl ha kysst personen i fråga om jag hade bara haft lite, lite sämre impulskontroll.
Och en annan grej när det gäller kroppen:
Adjöss låren, vi ses till våren!
Jag kan nämligen inte se er längre.
