På en rationell nivå så förstod jag så klart att det är överväldigande att umgås med sin egen nyfödda bebis, att hormonerna löper amok, sömnbristen gör en knäpp och att det är helt okej att vara rätt så labil.
Men i den här verkligheten är jag ändå chockad över min egen hudlöshet, över hur många tankar och känslor som framkallar tårar. Jag är Fontana di Trevi. Jag grinar för minsta lilla grej och är lite orolig för att bli uttorkad när kroppen producerar ungefär lika många milliliter tårar som bröstmjölk per dygn.
Typiska saker jag gråter över:
- Han är så fin. Han är så fin! Himmel, vad fin han är.
- Tänk om han dör.
- Åh herregud vad jag älskar den här ungen.
- Jag räcker inte till. Jag är inte bra nog. Det här är vansinne. Vad har jag gett mig in på?
- Tänk om han blir retad i skolan?
- Får jag inte sova snart så går min själ sönder.
- Det blir fel.
- När åt jag något senast?
- Vattkoppor. Krupp. RS-virus. Vinterkräkis.
- Hur ska det gå nästa vecka när jag är ensam med honom hela dagarna?
- Jag är rädd.
- Snälla, amma lite nu. Inget krångel, bara amma lite.
(Och jag inser att jag har varit med och skapat amningshetsen själv till viss del. Det behöver inte ens hetsas kring det, eftersom ungen är nöjd med livet och växer ordentligt och faktiskt ammar några gånger om dagen nu för tiden – men den som ens nämner eller hintar om amning eller kommer med minsta lilla pekpinne kommer jag att spruta eld på.)