Både i går och i dag har jag varit på nya samtal.
I går redovisade jag min läxa och så pratade vi mycket om vad som händer efter att vi har satt oss i bilen. Nästa gång ska jag alltså kunna mer om själva förlossningen och de olika faserna som tydligen finns.
Jag har så himla dålig koll, samtidigt som jag känner mig trygg med ”fakta och funktioner”. Det är märkligt att det är svårt för mig att söka efter just den här sortens fakta och funktioner. Till exempel hade jag inte en aning om hur livmodertappen ser ut, eller att det är den som sköter själva ”öppnandet” där centimetrarna räknas.
Efter gårdagens samtal hamnade jag mitt i en kraftig känslostorm som jag inte kunde rida ut. Eller orkan kanske är mer rätt term att använda. Herregud. Det är som att jag liksom inte kan stänga den där dörren när jag väl har gläntat lite på den, och att det bara väller ut tankar och känslor över mig. Oerhört jobbigt för mig, men inte minst för min stackars man som kommer hem till ett vrak i tårar och som det inte går att få ett vettigt ord ur.
Efter dagens samtal har det varit precis tvärtom. Jag känner mig mer lugn och samlad än på länge. Riktigt länge. Läkaren var fenomenal, jag blev helt kär i henne. Hon pekade flera gånger på att jag faktiskt har skapat egna verktyg, att jag känner mig väldigt väl, att jag bearbetar det här hela tiden och att det är skitjobbigt att vara gravid.
”Det är precis som puberteten, men i stället för under flera års tid händer allt på nio månader. Det är oerhört påfrestande – och det är skitjobbigt.”
Efter att vi hade pratat och jag hade gråtit (alltså herregud, hur många tårar ryms det i den här kroppen?) förklarade hon att hon inte ser någon depression hos mig. Alltså lättnaden jag kände då = cirka hundra kilo! Jag vill ju liksom inte vara deprimerad. Däremot kan hon se att det är väldigt jobbigt och slitsamt för mig, och att det är bra om jag kommer ihåg att andas. Andningen blir en till läxa. (Det har varit min läxa typ hela livet.)
Och så det här med fakta. Jag måste liksom börja ta i det här med förlossningen och läsa på, så att jag förstår vad som händer och ungefär i vilket skede, det borde vara som lördagsgodis för mitt inre kontrollfreak egentligen. Fattar inte varför det ska vara så svårt. (Jag var väl i vecka 19 när jag faktiskt accepterade att jag är tvungen att vara med på förlossningen, så egentligen har jag kommit väldigt långt vid det här laget.)
Just precis nu är det i alla fall inte så hemskt att vara gravid. Den vilda bebin sprattlar loss för fullt, och de inte så vilda hundarna sover på varsin sida av mig. Och det här med att kunna känna att bebisen rör på sig, rätt bra grej ändå. Nu för tiden är det visserligen väldigt få stunder jag kan låtsats att jag inte är gravid, men det börjar bli rätt mysigt att dagen startar med att Ivan och bebisen ligger och knör på varandra från varsin sida av magen.
Så här ser den ut nu, i mitten av vecka 24. Fattar inte att den ska bli större, kan den inte bara vara så här lagom stor och ganska stenhård tills den är klar?