”Hur går det med hundarna?”
Folk frågar rätt ofta faktiskt.
Det går bra.
De köpte hela konceptet med bebis i familjen på några minuter.
Ibland råkar de gå lite på honom, ibland vill jag mörda dem när de idiotskäller utan anledning (självklart när John precis har somnat…) och det har visat sig att Ivan älskar att rulla i bebiskräks – men annars är det jäkligt fint.
Våra hundar har ingen vana av barn eller bebisar sedan innan. De har träffat Johns kusiner, men det händer inte tillräckligt ofta för att de ska kunna vänja sig. Dessutom är de väldigt signalkänsliga och reagerar *ganska kraftigt* på spring, bus, hopp och skrik. Och om någon skulle ramla, gud förbjude… En bebis är ju ingen match att hålla ordning på, den ligger ju mest bara där man la den liksom.
När vi kom hem från BB så var hundarna redan hemma, och de fick nosa och hälsa på direkten. Alltså verkligen direkt, vi kom innanför dörren och de fick hälsa på honom i babyskyddet i hallen. Båda var intresserade och nyfikna, men försiktiga. Sedan har det liksom bara flutit på, de gillar honom allra bäst när han sover – då är de lite som två väktare.
Jag räknar med att de bara följer med i utvecklingen, när John börjar krypa kommer de bergis vara väldigt bra på att berätta var han håller hus. Jag räknar också med att de säger till på skarpen när det behövs, men att de utvecklar något slags tålamod och vänjer sig vid att det hänger en bebis i hakskinnet på dem ibland…
Sport och motion då?
Ivan är nära nog världens lataste hund, han är väldigt nöjd med att den nya vardagen innehåller ganska lite sport och motion jämfört med innan. Promenaderna är inte lika långa och snabba längre – dessutom har det varit evig vinter sedan september, känns det som… Ivan tränar däremot gärna apportering och uppletande inomhus emellanåt, men annars är han väldigt nöjd med att äta, vila, sola och chilla hela dagarna. Han älskar att sova i babysittern, hehe.
Billy är, till skillnad från den lilla svarta latmasken, högenergisk och behöver göra av med energi för att må bra. För både honom och mig har det passat helt perfekt med att träna dragweight, då gör han av med energi i barnvagnstempo. Två kilometer är en alldeles perfekt promenad, han får jobba med musklerna och jag slipper springa, hehe. Vi började med det redan i höstas när jag var gravid och eländig. Både han och jag uppskattar träningsformen väldigt mycket, och de som är engagerade i sporten är ofta väldigt varma och härliga.
Billy ska/kan/får inte vara lös, men vi har ett stort sandtag i närheten där vi kan låta honom springa mellan oss om vi är två personer. Plus att vi bor granne med ett ridhus, vilket är ganska underbart vintertid. Jag har slalompinnar här hemma, så det kan vi träna lite i trädgården. Och John sover såpass bra i barnvagnen att han är rätt smidig att ha med på hundklubben, men det händer inte särskilt ofta ändå.
Sammanfattning:
Hundlivet är kanske inte riktigt samma party som det var förut rent stimulansmässigt, MEN de har ju en av sina människor hemma nästan hela dagarna nu för tiden. Och de älskar ju sina människor, de här hundarna. De är snälla mot bebisen, vaktar honom lite lagomt (de har liksom fattat att han är viktig) och har lärt sig att jag kör över dem med barnvagnen om de inte flyttar på sig.
Och det är så mysigt när de lägger sig och somnar bredvid honom att jag smälter helt och hållet varje gång.
