Det kan vara ett under att vi överlevde förra veckan och tog oss igenom den helskinnade. Plötsligt bestämde sig nämligen den allra nyaste flockmedlemmen för att det här med att sova på nätterna är helt och hållet onödigt.
Tre nätter med bara några minuters sömn åt gången – herregyd vilket vrak jag var på fjärde dagen. Då vände det plötsligt, och vi har haft en rad riktigt sköna nätter sen dess. (OBS att ”sköna nätter” nu för tiden innebär att vi får sova ungefär tre timmar i sträck i några etapper. Allt är relativt etc.)
Vi gissar på utvecklingssprång, sedan dess har han blivit mer vaken, mer tittig, mer fokuserad – och mer dreglig. Han bjussar på mer och mer ögonkontakt och leenden, det är så roligt! Han vill helst sova som ett stort X, så nu sover han utan babynestet i vaggan, och han älskar babysittern och har börjat gunga igång den själv. Och med tanke på hans rörelsemönster och hur stark och stadig han börjar bli i nacken dröjer det nog inte så länge förrän vi kan plocka fram hoppgungan, jag tror att han kommer gilla den rejält.
Det finns mycket sprall i hans lilla kropp, vill jag lova.