Mornarna med John är det bästa jag vet just nu. Det gör inget att han har varit så jobbig på natten att jag antagligen hade kunnat byta bort honom mot en tamagotchi om någon bara hade lagt fram erbjudandet – för på morgonen är han världens härligaste bebis. Nöjd och glad och pratig, med massor av ljud och rörelser.
Han är en så härlig liten person!
Under veckan har han avfyrat sitt första leende, och samma dag lanserade han en hel radda nya miner som han nu ligger och finslipar mest hela tiden. Min favorit är fortfarande ”Fundersamma O”, när ögonbrynen sjunker ner och han spänner munnen till ett litet, litet ”o” och blir så söt att jag smälter. Gullebulle!
I går var min lillebror och hans familj här, vilket innebar kusinkalas med Morris som är ett och ett halvt år. John sov förvisso större delen av tiden, men jag vågar spå att de kommer att ha så himla mycket glädje av varandra framöver. (Själv är jag äldst av alla kusiner och har typ 10 år till den närmsta i ålder = inte direkt supermycket kontakt och utbyte, om vi säger så. Jag var länge rätt avis på mina kompisar som faktiskt var kompisar med sina kusiner.) Jag ser framför mig hur de spenderar några veckor ihop nere på västkusten varje sommar och att min mamma är en galen mormor (och farmor) som låter dem hitta på allsköns hyss och upptåg till deras stora glädje och föräldrarnas stora förtret.
Jag funderar förresten på det här med dop, och jag känner spontant att ”Nej, det vill jag inte”. H kan säkert tänka sig ett dop, men jag vill ha något annat, härligt fir med släkt och vänner och presenter och tårta. Namngivningstjofräs känns också fel eftersom han redan har fått sitt namn. Vad sägs om en välkomstfest i stället?