Här kommer den korta varianten:
11.45 Vattnet går
13.40 Kommer till förlossningen för undersökning. Inga märkbara värkar
18.53 Beställer pizza.
03.45 Värkarna har startat och är så kraftiga att jag inte kan ligga kvar i sängen längre.
05.32 Ringer förlossningen, får order att komma in.
05.55 Framme på förlossningen. Intensiva värkar nu!
06.36 Jag får lustgas. Älskar lustgas.
07.15 Blir undersökt. Jag är 9 cm öppen och bebisen vilar på bäckenbotten.
07.45 Krystvärkarna startar
08.00 Sugklockan monteras
08.04 John föds, efter totalt fyra krystvärkar
Här är mina sista klockade värkar, innan jag fick lustgas. Rätt täta!
Och här kommer den långa varianten:
11.45 Vattnet går i korridoren på jobbet
11.46 Ringer H. Är överraskande sansad.
11.48 Ringer förlossningen
Får order att komma in efter lunch. Äter lunch, känner av värkar, skickar hem H för att hämta grejer, journalen, torra byxor och trosor och så vidare. Mina kollegor är ”ganska” chockade, själv är jag väldigt lugn.
13.40 Kommer in på förlossningen, blir undersökt, kollar hjärtljud och värkar (svaga, märker inte ens av dem), tar prov på fostervattnet (gör ont!), får med mig blöjor och bindor hem. Väldigt rörlig bebis i magen.
15.00 Åker hemåt. Chillar hemma.
18.53 Beställer pizza. Duschar. Äter lite, vilar i soffan, kör en tvättmaskin, ser på tv, får fotmassage…
21.00 Tar tempen. 37,1.
21.52 Ligger i sängen, känner svaga värkar emellanåt. Bebisen rör lite på sig. Passar på att sova medan jag kan.
23.30 Vaknar. Känner lite rörelser. Har inte särskilt ont. Ligger rygg mot rygg med Billy. Mysigt!
00.40 Vaknar, går upp och kissar. Känner mig lite varm och svettig. Det rinner en hel del vatten när jag rör mig.
02.38 Vaknar. Stel i höfter och ben. Bebisen sparkar vilt. Går upp och går en sväng. Svaga värkar, känns både i ryggen och magen. Vattnet fortsätter sippra. Tillbaka i sängen efter 20 min.
03.34 Nu börjar värkarna kännas. Har haft två i rad av ett kraftigare och ondare slag än de andra mesvärkarna jag har känt av tidigare. Snart tre i rad, känner jag.
03.45 Nu kan jag inte ligga kvar i sängen längre. Går upp och sätter mig på toaletten, tar två värkar där. Sedan väcker jag H och förklarar att jag inte kan ligga ner när värkarna kommer.
04.08 Börjar klocka värkarna. Värmer vetebältet, sätter mig i soffan och målar naglarna. Gungar och andas genom värken.
04.25 Kräks efter och under en värk. Det gör kanske ondare än vad jag verkar uppfatta?
05.05 Ringer förlossningen. Tar två alvedon enligt order och ska avvakta lite till.
05.20 Kräks under en värk igen. Det var den alvedonen det…
05.32 Ringer förlossningen, tar en värk under samtalet och får order om att åka in. Bilfärden är hemsk, sjukt jobbigt att möta värkar sittandes. Långsam och frustrerande morgontrafik på E18.
05.55 Kommer till förlossningen. Kan inte prata under värkarna, får ett rum direkt. Täta värkar nu!
06.36 Får lustgas. Blir underbart hög på den, väldigt avslappnad och avtrubbad. Slutar bry mig om vad som händer i rummet och går in helt i mig själv.
Fram tills nu har jag antecknat i telefonen vad som händer och när, just för att ha koll på läget och för att kunna rapportera om något hade hänt på vägen. Men här går jag alltså in i någon slags underbar lustgasdimma. Från och med nu blundar jag hela förlossningen med några få sekunder som undantag. Jag är helt inne i en kapsel med mig och kroppen och värkarna och lustgasen.
Det här vet jag i alla fall:
Vid 7 är det skiftbyte, då kommer barnmorskan in och presenterar sig. Hon heter Kobra, och jag blir både glad och trygg, jag har hört talas om henne och hon ser ut som någon som verkligen kan coacha mig genom en förlossning. Så här i efterhand kan jag meddela att jag älskar varje gram av henne.
Hon undersöker mig strax efter klockan 7 och säger att ”Du har jobbat så vackert! Du är så duktig! Du är 9 centimeter öppen.”
Jag blir lite stressad när hon säger det. Det här går snabbare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Här vankas inget i några korridorer och här gungas inte på någon pilatesboll, här går inget enligt min plan inte…
Jag har inte en aning om hur många som är i rummet utöver mig, H och Kobra – men jag uppfattar att det blir fler och fler personer ju längre tiden går. Jag vet också att de blir oroligare och oroligare ju längre tiden går, för Johns CTG ser inte bra ut. Han jobbar inte så bra med värkarna och hans puls kommer inte tillbaka tillräckligt snabbt efter varje värk. Ganska tidigt får han en elektrod på huvudet. De är angelägna om att få ut honom så snabbt som möjligt.
Jag försvinner in i min kupa. Gör som jag blir tillsagd och provar både att ligga på sidan och stå på knä mot ryggstödet. Till slut hamnar jag i ryggläge, det som jag skrev i förlossningsbrevet att jag ville undvika. Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Värkarna är sjukt intensiva nu, och jag får min första krystvärk mitt i en vanlig värk.
Satan i helvete vad ont den gör. Samtliga i rummet verkar dock väldigt nöjda och lättade över att det är dags att krysta. Alla utom jag då, jag känner mig inte redo alls. Klockan är ungefär 07.45, och de här värkarna är tydligen inte lika täta eller regelbundna som de vanliga värkarna. Efter andra krystvärken meddelar de att de kommer att använda sugklocka, eftersom ”Han måste ut.” Jag kunde inte bry mig mindre om det heller. Är oerhört medgörlig när jag föder barn, uppenbarligen.
Helt ärligt är jag så borta vid det här laget att den enorma lampan de har riktat mot mig känns som en sol. Mellan värkarna befinner jag mig på en varm och solig sommaräng (ja, på allvar!) – så långt borta från rummet och verkligheten är jag i det här skedet.
Vid tredje krystvärken är sugklockan monterad. Jag minns att läkaren skrattade lite när hon hade satt på den, eftersom John rörde på huvudet så att sugklockan vred sig i hennes hand. Han var väldigt aktiv och rörlig under hela förlossningen förresten, jag kände honom röra sig mellan värkarna nästan hela tiden.
Tredje krystvärken är hemsk. Jag tappar kontroll och fokus och skriker av både smärta och panik i lustgasmasken. Det känns som att jag ska gå av på mitten, klyvas mitt itu. Det gör så jävla ont. Jag hypervetilerar, men laddar om och inser att jag kommer att gå sönder om jag tar i mer, men att ta i mer än enda alternativet. Jag behöver släppa självbevarelsedriften och ta i mer, annars kommer jag bara få en ny värk, och en ny och en ny. Det finns bara en väg ut.
John föds tre minuter senare, efter fjärde krystvärken.
I journalen står det att jag krystade ut honom själv, de använde bara sugklockan under en enda värk; den där helvetiska tredje krystvärken. Jag öppnar ögonen när de lyfter upp honom, ser något rött och sladdrigt i motljuset (och uppfattar överraskande många personer i rummet) och frågar ”Är det färdigt nu?”. Sen faller jag bara tillbaka in i kupan och sommarängen när någon svarar att ”Ja, nu är det färdigt”. Jag har ingen som helst uppfattning om att H klipper navelsträngen, att de skyndar in med John till ett annat rum för undersökning och att H är med dem. Jag är helt väck. Kobra stannar kvar och vi krystar ut moderkakan, det kändes knappt i jämförelse och jag gör det i princip i sömnen. Jag gjorde tabben att öppna ögonen när hon höll upp den. ”Livets träd!” sa hon förtjust och jag tänkte bara ”Nej tack!” och blundade igen. Minuterna efter förlossningen var jag nog så borta någon kan vara utan att vara medvetslös.
Jag landar i alla fall i kroppen efter en stund och öppnar ögonen precis lagom till att H kommer in med en alldeles fantastiskt fin bebis invirad i filt och handduk. Då börjar jag gråta. Det var precis det som var min målbild. Att få se H med bebisen första gången. Han har till och med rätt tröja på sig, den som han fick i julklapp för att ha just vid det här tillfället. Han sätter sig på stolen bredvid mig och säger att ”Han är så fin!” och jag gråter ännu mer, jag är så lättad och tagen nu.
Sen blir jag sydd i vad som kändes som ungefär en och en halv timme, men det tog nog max en kvart. Jag fick en liten bristning och är sydd med tre stygn. Jag blödde nästan ingenting under hela förlossningen, inte ens två deciliter totalt. Överlag verkar jag vara en wonder woman när det gäller att föda barn, om än en rätt motvillig sådan. En och en halv timme efter födseln har jag ammat lite, rapporterat till familj, vänner och kollegor, jag är uppe och går, har både kissat och duschat och känner mig orimligt pigg under omständigheterna.
Medan vi äter gudomligt goda smörgåsar och skålar med varandra i äppeljuice en stund senare, förklarar Kobra varför de var så oroliga för John och varför hans hjärtslag försvann gång på gång – han är född med ansiktet uppåt, vilket gjorde det svårare för mig och trängre för honom. Han var väldigt trött efter värkarna och förlossningen hade sugit en hel del must ur honom, han var klart medtagen när han kom ut och det var bra att han kom ut såpass fort som han gjorde.
Jag klockar intensiva värkar, bara några minuter kvar till lustgas…
Lustgas och chans att vila och slappna av mellan värkarna. Jag fick lite fyllehicka av den på slutet.
Lite omtöcknad och försöker greppa att det faktiskt har hänt. Att det ligger ett barn där som jag precis har krystat fram genom smärtor från skärselden och att det faktiskt hände på riktigt.
Alldeles pinfärsk bebis, bara någon timme gammal.
Nu är det två veckor sedan allt det här hände.
Det känns oerhört avlägset, måste jag säga.
I dag när jag ställde mig på vågen visade den –14 kilo sedan dagen innan förlossningen. 14 av 18 kilo är alltså redan borta. Det går läskigt snabbt!
Och den där pluttiga lilla bebisen har blivit typ dubbelt så stor, känns det som.
Här kommer förresten några andra smaskiga grejer som ingen pratar om:
- Det går som sagt att få bristningar på magen både under och efter förlossningen.
- Det går också att ta i så jävla mycket på fjärde krystvärken att du får en hemorrojd av det. ”Helt normalt”, tydligen. ”Bara att smörja.” (Men min värdighet då?!)
- Efter förlossningen vägrar kroppen att krysta på ett tag, det kan vara bra att veta innan du blir bajsnödig och inser att it’s not gonna happen hur mycket du än vill. Typisk sak som är ”helt normal”.
- Avslag heter blodet som du blöder efter förlossningen. Det kan vara ganska galet mycket blod som flödar de första dygnen (det finns ingen binda i världen som kan rå på det, tro mig), och det är tydligen ”helt normalt” att blöda i 6-8 veckor (!!!), så spara några järntabletter och plocka inte fram fintrosorna för tidigt.
- Blöjorna och trosorna på BB = amazing! Så sköna och underbara, alldeles lagom vaddering för ett underliv som mår som om det har varit på boxningsmatch.
- Det kan göra svinont att amma. Alltså svinont. Du kommer antagligen att bli förvånad över hur ont det gör.
- Det kan tänkas att du känner att ”Oj, vad ont jag har i foten” dagen efter förlossningen. Och så tar du av strumporna och upptäcker att fötterna nästan sprängs. Det är också ”helt normalt”.
