(Folk som önskar inlägg får inlägg, så står det i lagen. Varsågod Isa.)
Jag fick reda på att jag var gravid i mitten av juni.
Testade mig samma dag som jag skulle få mens, och jag visste redan att det var något som inte var som vanligt i kroppen.
Jag blev *ganska* chockad och fick omgående en miljon känslor som svämmade över, varav ”Herregud, jag klarar inte det här” var en av de starkare. Som den optimist jag ändå är i vanliga fall kunde jag fokusera på att ”Det är ju i alla fall bra att kroppen fungerar” för att inte gå under och fann ändå ganska mycket tröst i att H blev så mycket gladare än vad jag blev. Under hela graviditeten har jag hållt fast vid och känt en trygghet i att hans glädje kanske räcker åt oss båda. Graviditeten var inte helt oplanerad (vi hade ju liksom legat med varandra), och jag var faktiskt inställd på att föda barn under 2015. Kanske inte i februari, bara.
Jag kände mig verkligen inte redo att vara gravid när jag väl var där. Jag blev mest rädd, inte glad. Och jag vågade inte prata med H om det, jag hade väldigt mycket skam- och skuldkänslor direkt efter att jag testade mig över att jag inte var sådär glad som jag skulle vara, och långt från lika glad som han var.
Ganska snabbt började jag måla upp en mardrömsgraviditet i min fantasi, och tack och lov ringde jag en av mammas bästa vänner och släppte ut all min ångest över henne. Hon är barmorska, sexolog, underbar och terapeut och sa fantastiska saker som ”Men du är ju gravid NU, det är DET HÄR som är din graviditet – inte den du har målat upp i huvudet.”
Det fick mig att leva mer i nuet och skärpa till mig lite. Jag hade ju än så länge inte drabbats av någonting jobbigt mer än själva vetskapen om graviditeten. Den syntes inte och den kändes inte. Jag hade kilometrar att springa och muskler att träna och hundar att tävla, och var vid ganska mod.
Sen började jag spy i vecka 7, och spydde fram till vecka 20. Varje dag, flera gånger om dagen, när som helst, hur som helst, var som helst. Jag var som en urvriden disktrasa, hade ingen ork, ingen kraft, ingen energi. Det var skönt att vara på jobbet och låtsats som att allt var som vanligt, men när jag kom hem bara låg jag ner och grät och spydde. Det blev ingen löpning, träning eller tävlingar med hundarna, om vi säger så.
”Det går över i vecka 12!” sa de som visste.
Sen sa de ”Det går över i vecka 14!” och jag bara fortsatte spy. Jag var så arg och ledsen och besviken på graviditeten och bebisen och livet och hela min tillvaro kändes grå. Jag började utredas för graviditetsdepression och ungefär i vecka 20 fick jag reda på att jag hade B12-brist. Jag slutade spy i vecka 20, men mådde fortfarande Illa fram till vecka 22.
Efter några veckor med B12-vitaminer och utan illamående började jag bli glad igen. Jag grät inte varje dag. Inte ens varannan. Bebisens rörelser började kännas och vi började bonda lite. Jag hade fått enorma bröst och mage som var fokuserad på just magen, den har faktiskt väldigt bra form och placering måste jag säga. Plötsligt var det ändå helt okej att vara gravid.
Vi var på tre ultraljud, ett tidigt på en privat klinik i Örebro när jag var i vecka 11. (Då var jag helt oförberedd på vad som visades på skärmen och hur jag skulle känna. Jag trodde att fostret skulle vara som en heliumballong och sväva runt där inne och vila och växa. Så var det inte. På skärmen visades en kropp som sprattlade och sparkade och sög på tummen. Jag var helt häpen och fick inte fram ett ord. Samtidigt kändes allt genast så himla mycket bättre. Det var ju någon där. Någon var helt vild. Men ändå.)
Sen KUB i vecka 13-14 och sen RUL i vecka 20. Jag önskar att vi hade varit på fler. Om det hade funnits en privat klinik här i Karlstad så hade jag varit där ofta. Ultraljuden var de enda gångerna under de här helvetesveckorna som kände någon slags inre frid. Jag kände lättnad och förväntan och lugn under och efter varje ultraljud.
Vi tog reda på könet, och det var mycket viktigare för mig än jag först hade kunnat ana. Jag hade en känsla och det var underbart att verkligheten stämde med det jag trodde och kände. Det stärkte mig jättemycket att jag faktiskt hade ”känt rätt” i allt det här nya, och i en kropp som inte alls kändes som min egen längre. Det var den klart bästa dagen på hela graviditeten. (Jag värderar inget kön här, så klart. Det är bara så jäkla ljuvligt att ha rätt.)
Efter det höll sig graviditeten ganska lugn och fin. Efter vecka 22 och innan vecka 30 var det helt okej att vara gravid. Mina bästa veckor, helt klart. Här tog jag tag i mitt mående ganska rejält, med samtal hos specialistmördravårdens Viktoriaverksamhet (typ Aurora) och jobbade en hel del med mina tankar på förlossningen och började blogga för att ventilera. Jag har fått kommentarer och mejl från personer som har hittat hit och som känner liknande förtvivlan som jag gjorde i början och som har samma problem som jag hade med att ”INGEN SA ATT DET KUNDE VARA SÅ HÄR”. Så nu säger jag det. Och det finns på internet. Och allt som finns på internet finns för evigt, det vet vi ju.
Nu är jag mitt i vecka 34.
De senaste veckorna har kroppen liksom tröttnat. Den är gnällig och grinig och öm. Det är jobbigt att sova. Jag andas tungt och ansträngt mest hela tiden. Jag har en ganska vild bebis i magen, och hen börjar bli stark nu. Vissa rörelser gör ont.
Jag har ont i ryggen och svårt att sitta och ligga bekvämt. Mina fingrar svullnar upp så till den milda grad att det gör ont och spänner, särskilt på kvällar och nätter. Fötterna orkar jag inte riktigt bry mig om eftersom jag ändå knappt ser dem och inte når dit, tårna är som prinskorvar och jag har en väldigt jobbig smärta i hålfoten. (H masserar och är underbar, han är verkligen fantastisk.)
Efter fredagens profylaxkurs känner jag mig redo.
Om förlossningen startar i övermorgon så kommer jag inte att få panik. (Okej, kanske lite panik, men mest för att väskjäveln inte är packad än. Inte så mycket för själva förlossningen.) Jag vill väldigt gärna ha ett spikat datum för när förlossningen sätter igång och jag vill gärna veta exakt vilken klädstorlek bebisen har, men det går ju inte. Hur praktiskt det än skulle vara.
Vi har 19 februari som datum för BF. 20 februari kommer jag att vara sur och rastlös om det inte har kommit någon bebis än. Kommer jag att gå över de där två veckorna innan det blir en igångsättning så kommer jag vara hemsk att ha att göra med.
Och alltså, den där profylaxkursen som vi har gått. Det är nog det bästa jag har gjort under hela graviditeten. Kanske under hela mitt liv.
- En kanske ogravid Lisa, väldigt glad och nöjd i både kropp och själ. Den här bilden är nog tagen väldigt nära själva befruktningen, när jag tänker efter. Två veckor senare är nästa bild tagen…
- Djupa andetag på badrummet.
- Det börjar synas. Borde vara i vecka 13, då fick jag inte på mig byxor längre.
- Ett vrak under helvetesveckorna.
- Ett lite gladare vrak under de ljuvliga veckorna.
- En badboll.
För nöjes skull har jag listat mina krämpor:
- Fick B12-brist som gjorde mig deprimerad
- Spydde fram till vecka 20
- Illamående fram till vecka 22
- Styva och sjukt ömma bröstvårtor från första början fram till vecka 25 någonstans. Gjorde svinont!
- Brösten har läckt lite titt som tätt sedan vecka 22
- Kramp i vaderna på nätterna.
- Trånga andningsvägar, jag andas väldigt tungt och känner mig täppt i näsan.
- Foglossning som kommer och går (var som allra värst redan i augusti när högerbenet slutade fungera och jag fick hoppa på kryckor. Då skulle jag egentligen springa terränglopp…)
- Halsbränna och sura uppstötningar varje dag från vecka 30.
- Upprörd mage av järntabletterna, dödens fisar är bara en av biverkningarna….
- Ont i ryggen. (Älskar min TENS!)
- Ont i höfterna, det är inte ens skönt att sova längre.
- … och det är inte skönt att sitta ner heller för den delen, magen kläms liksom mellan bröst och lår.
- Opålitligt humör. Gråtattacker av låtar på radion är vardagsmat. Jag var oerhört sur och vresig under första halvan av graviditeten.
- Kan inte böja mig ner utan att få andnöd. Längtar efter att kunna knyta skor och plocka upp saker från golvet utan att det känns som ett gympapass.
- Får sammandragningar av att gå 200 meter, eller upp för trappan på jobbet.
- Blir utmattad av att gå på stan och behöver vila (minst en timme!) efteråt.
- Svullna händer och fötter från vecka 31.
- Jag har just nu gått upp 12 kilo.
Kroppen är däremot fortfarande duktig som kämpar på eftersom:
- Jag har inte en enda liten bristning på magen (eller någon annanstans heller, så vitt jag kan se). Är oerhört nöjd med det, men vågar inte ropa hej än.
- Fortfarande inte ett enda litet urinläckage.
- Min hud har inte bråkat med mig alls.
- Magen är rätt fin, jag trodde att jag skulle bli tjock överallt och mest i typ kinderna, men nästan allt har hamnat på magen.
- Jag har gått upp 12 kilo. Det hade kunnat vara 32.
- Den blir glad när den får simma.
- Hundarna får gå promenader. Inte så långt och inte så snabbt, men jag rör på mig varje dag.